Is this the final scene in our tragic play

To many curtains remain to fall

There's no reason left to stay in this play

We move backwards against the wall

Conversation's over, communication's down

The monologue is taking over

I'm still broken

I took you in with arms wide open

My colour fades to gray

There's nothing left to say

Now it's all dead

Are these the final cries of our aching souls

How come yours don't make a sound

With broken wings we're falling faster as we go

But somehow we don't touch the ground

You had me torn to pieces

You got inside my head

That I'll be here until it's over

I'm still broken

I took you in with arms wide open

My colour fades to gray

There's nothing left to say

Now it's all dead

I'm still hopin'

That we can find the words unspoken

My sense's about to brake

Now allow me to wait

'Til it's all dead

I will find you, you will find me

How can we live? If it's all dead

I will not cry

I will not brake

I will not force

'Til it's all too late
I will find you, you will find me

How can we live?

If it's all dead

I'm still broken

I took you in with arms wide open

My colour fades to gray

There's nothing left to say

Now it's all dead

I'm still hopin

That we can find the words unspoken

My sense's about to brake

Now allow me to wait'

Til it's all dead

"det är nu du ska tvinga mig att följa med!..."

Så sa jag idag och då blev jag med tvingad.. men ledsen blev jag inte för det. Jag var jätte trött och ville hem och sova middag men i stället blev det en cykel tur på 15 km. Till Mem och sen hem igen med Sarianne (det var hon som tvinga med mig). Haha! 

Ooj ooj ooj vad duktiga vi är, i går gick vi kvällspromenad och idag cykla vi. I morgon ska vi gå 5 kilometer i skogen. Våra nya liv (igen). Jag är taggad till tusen (igen). 

Jag vet inte hur många gånger jag har sagt så de senaste åren, jag är trött på att säga så. Och jag är trött på att alltid börja men sedan aldrig slutföra det. Vad är mitt problem? För någonstans finns ett problem! Om jag hade slutfört detta när jag sa så första gången hade jag aldrig behövt levt det liv jag levt och lever. Allt hade varit annorlunda. Jag önskar att jag ska klara det den här gången och jag ska klara det. Jag längtar efter att visa min familj och mina vänner att jag faktiskt kan. Jag vill vara stolt över mig själv och jag vill att de ska vara stolta över mig.

En sak som jag kommit fram till... inte konstigt att jag är "folkskygg" när jag hela tiden möts av människor som av någon anledning tycker det är okej att glo på mig på ett nedvärderande sätt........... jag förstår inte hur en del människor fungerar! Hör jag hemma på cirkus eller? Är inte jag en människa precis som dom? Är inte jag värd lika mycket som dom? Nej, tydligen inte... 

Jag har nämnt det tidigare i bloggen, men nu nämner jag det igen.

Jag är tillbaka i ruta ett. Allt gick som på räls ett tag, jag var jätte duktig med gymmet och promenader. Jag var jätte duktig med både mat och sötsaker! Sen hände det något... jag vet inte riktigt vad, men det blev ont om tid för träning och tillslut hade kortet gått ut. Jag var duktig och promenerade i stället men sen fick jag problem med mina fötter. Jag fick väldigt ont när jag gick och därför har jag inte heller varit så duktig när det gäller promenader. Från att vara jätte aktiv till att inte vara aktiv alls! Tillbaka i ruta ett! För det känns verkligen i kroppen, att jag inte är lika "tränad" längre. Jag menar alltså inte att jag fick massa muskler och så, men kroppen blev van snabbt av aktiva jag och nu är jag inte aktiv längre. Det känns i kroppen och själen!

Så här har det varit många år, jag är jätte duktig en period, sen händer det något som gör att jag ger upp. Det är därför jag ser ut som jag gör idag, för att jag alltid gett upp. Den här gången var/är verkligen annorlunda, jag skulle inte ge upp och jag skulle klara det. Jag skulle visa mig själv och jag skulle visa mina vänner och min familj ATT JAG FAKTISKT KAN!!! 

Jag har inte gett upp än men jag är inte säker längre.. att jag kommer lyckas...

På något sätt får jag ignorera smärtan i ben/fötter och försöka ändå.

En fin vän lånade ut en cross trainer till mig, så jag ska komma igång och träna här hemma. Det är steg ett. Steg två är regelbundna måltider (som vanligt).

Jag har ju lyckats gå ner ca 5 kilo, det är klart att jag kan gå ner mer! PEPP PEPP!

I morgon ska jag träna igen!

.... det är svårt att prioritera just nu....

Jag måste fokusera maximalt på skolan just nu, det är bara cirka 4 veckor kvar. Mycket att göra, stress!

Samtidigt så vill jag kunna klämma in en promenad på 1,5-2 timmar varje dag. Hur ska det gå till??? Jag behöver denna motion VARJE DAG men det känns som jag inte kan lägga den tiden på det.... Bättre planering krävs väl kanske men så känns det just nu. 

Från att vara inte så aktiv till att röra på mig varje dag i ungefär 2-3 månader, till att åter igen inte röra på mig tillräckligt... USCH vilken ångest jag har över det här. Jag vill motioner varje dag och jag MÅSTE göra det, men det känns som att jag inte har tid!!! Jag är så frustrerad och måste på något sätt få det här att gå ihop!!

Det känns som jag är tillbaka på ruta ett och det gör mig förbannad och ledsen...

....but sometimes you need to reload...

Jag behöver börja om från början...

...jag har inte återfall i mina dåliga och tidigare vanor men jag behöver i alla fall börja om från början... Och jag har en dålig vana kvar som jag behöver sudda bort och det är därför jag behöver börja om från början.. 

..omstrukturera...reload...

...that would be the best therapy for me!

Jag har fastnat här framför datorn.. men snart ska jag slita mig och göra mig i ordning för kvällen. Det är dags att rycka upp dig Carolina! Du drömmer och hoppas men ingenting kommer hända så länge du håller på som du gör nu! RYCK UPP DIG KVINNA!!! (bara några rader pepp till mig själv)

Kvällen har jag längtat till länge, av två skäl. Men samtidigt så fasar jag för kvällen, av två skäl.

You are a beautiful person and I wanna rock your body..

You are a evil person and I hate you to death!

Det är inte så att jag ligger i sängen och deppar, absolut inte. Men jag har så mycket tankar i huvudet att jag inte riktigt kan koncentrera mig på något. I går och idag hade jag planerat att läsa två böcker till skolan men har inte kunnat det, det är ingen fara jag klarar det ändå, men det känns inte så roligt när jag planerat att vara klar nu. Mitt hem har blivit lidande, disk i massor, posten sen flera dagar ligger innanför dörren på golvet och det är stökigt. Men som sagt, jag har massa i mitt huvud och kan inte riktigt koncentrera mig. Min motion har blivit lidande..jag har inte motionerat ordentligt på några dagar nu. 

Ni behöver inte oroa er, jag ligger som sagt inte och deppar, jag har bara massa att tänka på! 

Snart kommer jag komma ut ur min dvala! =)

Men jag kommer ta mig ur den! IMORGON!

Jag har motivationen och vill jag, men just nu är jag i en svacka. Jag är mänsklig!